Slutet på en era som aldrig riktigt hann börja:

NY HEMSIDA/PORTFOLIO


Såhär ligger det nu till;
Min sambo har upprepade gånger drabbats av mer eller mindre kraftiga allergier i samband med de kemikalier som ingår i attributmakarens vardag.
Då vi lever i en etta med kök där drygt halva lägenheten fått agera studio är det inte längre hållbart att jag ska hålla på som jag gjort. Hennes hälsa är det viktigaste.

Attributmakandet, rekvisitan, scenografin- även det som gjordes enbart som hobby, tar nu slut på obestämd tid. Jag tar upp det igen den dag då jag antingen har (blir erbjuden?) en riktig studio eller vi flyttar till hus så att jag kan ockupera garaget.

Sorgligt, men så är det...

... Men så vore jag ju bra dum om jag bara såg det negativa med det!

Nu kanske vi faktiskt kan använda nämnda etta med kök att BO i!

Mindre skräp och unken rekvisitalagring innebär friskare sambo, gladare hund och mer tid för mig att lägga på allt annat roligt som finns i världen.

Grafik, skrivande, musik!

NY HEMSIDA/PORTFOLIO



Vinkevink!

NY HEMSIDA/PORTFOLIO

UFO, ett sådant som våldtog Alva?

Under sista tiden på Molkoms Folkhögskola åkte vi en sväng till Göteborg för att spela in Daniel Johanssons slutprojekt, "Efter Elden". Jag vill minnas att jag skötte ljuset on-set, hjälpte till med smink och att jag klippte den. Väldigt intensivt, men också väldigt roligt! Det roligaste av allt var nog ändå utmaningen att bygga ett UFO. Ont om tid och ont om pengar. Tror jag hade runt en femhundring att röra mig med, och det täckte väl just precis kostnaden för färg, superlim och diodelektroniken.

Daniel ville ha ett ganska klassiskt utformat skepp, så något direkt designarbete behövde jag inte lägga ned. Ett flygande tefat helt enkelt. Det handlade mycket om att bara skrapa ihop vad jag hade i lådorna och lägga pussel med det.

Stommen fick bli en strumphängare, kartong och en CD-spindel. Resten var bara småbök som limmades på eftersom. Tror det gick åt runt femton tuber superlim. Någon ovansida behövdes inte, emedan fartyget ifråga endast skulle fotas underifrån.

Schabraket grundmålades svart och highlightades sedan i silver. En fet diod installerades i centrum, men visade sig i slutändan vara onödig då vi helt skippade vår planerade tractor beam. Tingesten monterades i trådar och fotades sedan mot en improviserad green screen. I retrospekt kan jag säga att det var dumt att måla den i silver, då denna färg reflekterade alldeles för mycket av grönskärmen, vilket gjorde compositingarbetet lite mer påfrestande än vad som skulle varit nödvändigt.

Här är de bilder jag har tillgängliga.

De kallar oss mods; cykelhjälm

Mest bara ett kvickt inlägg för att sopa bort dammet och putsa väck möglet innan jag sätter igång på allvar igen.

Straxt efter mitt förra inlägg valde jag att lämna den postapokalyptiska westernproduktionen. Anledningar behöver vi inte gå in på. Hur som helst klarar den sig utmärkt utan mig och kan följas på paltwestern.blogspot.com. Dock har jag en jäkla massa halvfärdig rekvisita för genren liggandes. Efterhand kommer jag att göra klart den och visa upp den här, för min egen skull, och så får det bli.

Så, bara ett halvår senare kommer nu cykelhjälmen i all sin prakt. Jag orkar inte gå in något djupare på processen emedan den torde vara ganska självförklarande. Ta en cykelhjälm, släng på en massa skrot, måla.

Jag vet att konceptet är både löjligt och ologiskt- en frigolithjälm med skruvar, huga, men det är det roliga med den sortens tematik. Man kan ta sig grova friheter i förhållandet mellan sunt förnuft/ kickass. Tänk Mad Max liksom. Civilisationens sargade lik hinner inte ens kallna förrän varenda kotte kvar på vår jord rusar ut i ödemarken och skrudar sig som Village People på revbensfrossa.






Gjordes på en eftermiddag tillsammans med Alex Ehn.

De kallar oss mods; knivar

För en gångs skull ett nytt och aktuellt projekt!
De senaste åren har min önskan att spela in en postapokalyptisk actionrulle stegrat sig ordentligt. Sannolikt dröjer det väl flera år till innan en sådan sak kan bli verklighet, men tankegångarna finns och har funnits en längre tid. Undertecknad har jobbat med Hamid Khansari en hel del på några olika manusidéer, men mycket jobb återstår. Så i väntan på den där mytomspunna inspirationskicken som får en att skriva ett perfekt manus över en natt (Säkert, det är så det går till) har jag åtminstone sedan oktober i fjol börjat jobba så smått på rekvisita. Tänk Fallout, Mad Max, Hardware- alla gamla roliga klyschor om tillvaron efter det stora kärnvapenkriget som ödelägger jorden. Det ska vara sunkigt, rostigt, sopråttedoftande och täckt av en tjock patina av glimten-i-ögat och stjärtsparkande.
Så mitt uppe i allt detta ringer Daniel Johansson till mig, med uppdrag att konstruera attribut och design till en postapokalyptisk westernfilm. Glee!
Många saker skall tillverkas och införskaffas, på liten budget givetvis. Omedelbart begav jag mig ut att köpa några knivar.
Sakerna som verkligen tilltalar mig med estetiken i ett dylikt scenario är just sunkigheten respektive tager-vad-man-haver tanken. Jag är van vid att använda vad jag kan hitta så "tänket" finns redan där. Två vanliga köksknivar och en typ turistfälla blev det. Bara att börja modda!



Jag började med att sandpappra klingorna i hopp om att få bort rostskyddet. Jag är ingen metallurg, jag har ingen aning om hur det funkar, men moraknivar och sådant brukar bli förstört för mig p.g.a. vanligt användarslitage. Knivarna doppades sedan upprepade gånger i vatten och fick ligga i solen att torka och förhoppningsvis oxidera. Detta gick inte så bra. Ett hugskott fick mig att börja tänka på elektroplätering/etsning och jag gjorde vad jag kunde. De två köksknivarna kopplades samman med ett 1.5V batteri och fick stå och bubbla i ett bad av saltvatten och vinäger. På bara några minuter började jag se små rostpartiklar bildas, och ett tjockt skum av oxider från både kniv och kopparkabel lade sig på toppen. Detta fick stå tills batteriet var urladdat.



En trevlig syn för fönstertittare.



Karet fick skummas av upprepade gånger för att inte flöda över. Detta skum skall senare användas till någon form av ytfinish.



Detta gjorde susen. Ett tunt lager ytrost täckte bladen!
För den krökta kniven bestämde jag att jag ville ha en parerstång. Ett gammalt grillgaller fick offras för detta ändamål. Jag hamrade det till en dubbelvikt kantig "C" form.



Klämde fast det på plats och började fixera det med stora delar tejp, snöre och lim.





Avslutningsvis kletade jag på ett antal lager av en shellack/rostlösning och eld. Då det finns tillräckligt många "färdiga" objekt skall vi bege oss ut i skogen och ge dem "realistiskt" slitage med hjälp av döda träd och stenar.






Den andra kniven togs raskt över av min kollega Alex Ehn, som klädde in handtaget i en salig blandning av tejp och tyg och sedan patinerade rubbet med rost, shellack, akrylfärg och givetvis eld.





Så om dessa knivar skall användas i Daniels film eller bara arkiveras tills vidare återstår att se, men kul är det att göra. Turistkniven jobbas fortfarande med, så jag återkommer med den när den är klar.

I nästa inlägg- De kallar oss mods; cykelhjälm

Apmask

Detta objekt torde ha tillverkats i slutet av 2008. Lite annorlunda för att vara mig- det dryper ju inte av blod och billiga splattereffekter...

Min bror nalkades mig med uppdraget att tillverka en speciell julklapp till sin vän Jeff McBride, en av vår tids större personligheter på magiscenen, likväl en välkänd samlare av masker.
Så en mask skulle det alltså bli, och hur skulle den se ut? Jag fick i princip fria händer, bara den var klar på deadline.

Jag hade sedan tidigare en positiv gipsavgjutning av mitt eget ansikte som jag använt till att göra en avskedspresent till Tony Gahlin då denne skulle flytta till annan ort. Till denne blev det en tolkning av Nyarlathotep i form av den svarte faraonen. Ska se om jag kan hitta bilder någon dag.

Hur som helst, jag tog gipsansiktet och satte igång med att klä in det i plasticin, utan att ha en aning om vad jag egentligen ville göra. Jag skulpterade under några eftermiddagars tid och prövade på en mängd olika varianter innan poletten föll ned. Till slut beslöt jag att göra något vagt Kung Markatta-aktigt och knådade plasticinen till en form jag gillade. Därefter tog jag silkespapper som jag rev i långa remsor och blötlade i en lösning av trälim och vatten, som jag lärt mig av min vän Martin Bofeldt- en makalös maskmakare.
Plasticinansiktet kläddes in helt i denna slemmiga papier maché och fick sedan torka någon dag. Maskgrunden spacklades, slipades och finjusterades tills jag var nöjd och täcktes därefter av flera lager tjock härlig shellack.





Sedan kom målningen. Svarta detaljer och högdagrar i guld, huvudsakligen pålagda med halvtorr pensel. Mer koncentrerad shellack lades i fördjupningar och veck för att få fram ett större djup.
Därefter kunde masken med mycken vånda separeras från plasticingrunden. Det var nära några gånger att jag trodde allt skulle gå åt fanders, men det gick till slut utan allt för mycket våld.
Med en mycket vass nagelsax klippte jag av de överflödiga kanterna, jämnade till vassa partier och öppnade upp ögonen. En tripp till tygaffären senare hade jag någon meter av ett riktigt fluffigt fuskpälstyg att klippa upp och försiktigt limma längs med den kant jag tidigare skulpterat. Så här blev det i slutändan. Jag har hört att McBride blev mycket glad.







... Och här synes då Jeff McBride tillsammans med Eugene Burger och masken!



Som avslutning vill jag bara säga att gipsansiktet jag jobbade på blev totalförstört av plasticinen. Jag mitt ägg hade ju glömt att försegla gipset, och därmed fäste vaxleran på tok för bra!

Huvudrätten, del 2

Så! Till slut! Tadaa!
Jag har fått tag på (d.v.s. min kära sambo har letat reda på) resterande gamla bilder som tarvades för detta inlägg- nämligen, gott folk, hur mycket skoj man kan ha med ett så kallat "bucky" kranium!
Att skulptera i polyuretan är kul men svårt när man vill ha en mer kranieaktig effekt på produkten ifråga, om man nu inte råkar vara osteolog, så säg. Jag är då definitivt ingen auktoritet på ämnet ben och kvarlevor så jag föredrar att fuska och utgå från något som spar en jäkla massa tid och huvud(heh)bry. "Bucky skeletons" kallas de plastavgjutningar av kvarlevor som används av medicinestuderande, och sedermera amerikaner som har på tok för mycket fritid inför Halloween. De finns i hur många utföranden som helst, och desto viktigare, i ganska många prisklasser också. Klass 1; då pratar vi museistandard och skyhöga kostnader, men med en realism som i princip bara överträffas av den äkta varan. Inget för mig med andra ord. Klart att jag skulle gilla att jobba med bra grejer för en gångs skull, men att tänka ekonomiskt har liksom bitit sig fast. Jag satsar istället på klass 4; missfärgade, inkompletta, skadade, feltillverkade tolftegenreationsavgjutningar! Med lite flyt kan man finna klass 4 kranium med underkäke för runt en hunka plus frakt. Dessvärre har de nästan alltid skuret calvarium (bleh).
Så för kanske fem sex år sedan beställde jag och bror hem en kartong med fula billiga plastkranium, och nu följer sagan om vad som hände därefter.



En nästan naken Bucky. Har inga andra bilder, men typ så här brukar de se ut. Här hade jag pluggat igen ögonhålor och andra kaviteter med plasticin, med tanke om att göra en egen gjutform. Kranium går alltid åt, och att kunna tillverka dem själv skulle spara stora kostnader i längden. Som synes har den skuret calvarium och ser tämligen förjävlig ut. Plasten är för övrigt förvånansvärt härdig. Ingenting man orkar bearbeta för hand med andra ord.

***

Under andra året i Molkom närmade sig en av dramalärarna mig och frågade om jag månne kunde tänka mig att tillverka en "Yorrick" till dramatvåornas produktion av Hamlet. Givetvis tog jag mig an det. Huvudet ifråga skulle sakna underkäke (toppen! mindre jobb!) och ha legat i jorden i dryga tjugo år. Jag vet nu inte riktigt vad det innebär i och med förmultnelse och blablabla, så jag gissade friskt. Utifrån de filmatiseringar jag sett av Hamlet så är det alltid regnigt och gyttjigt på kyrkogården där stackars Yorrick (jag kände honom väl) ligger. Jag tänkte mig som så att det kunde kanske vara torvmark så att ett organiskt materialbyte kunde ske mellan skalle och jord.
Så jag tog min bucky under armen och gick ned i Fars garage där vinkelslip, bandslip och andra trevliga maskiner kan vara behjälpliga. Jag började med att gnida dess pannben mot bandslipen tills det irriterande calvariumhacket hade planats ut till belåtenhet. Därefter körde jag vinkelslipen in direkt under näshålan och skavade bort hela överkäken. Underkäken var redan bortslängd, såklart.
Då jag kände att jag hade en grund klar att börja arbeta med på riktigt så letade jag rätt på ett övergarnityr i gips (än en gång tack vare härliga svärmor) och drog det mot slipmaskinen tills formen stämde någorlunda överens med Buckys. Efter att ha borstat av mig gipsdamm nog att vitlägga halva Borås förenade jag garnityr med Bucky via stora mängder smält och- superlim. En figursåg och ett par små raspar gjorde processen kort med framtänderna.
Hela baletten täcktes med ett par frodiga lager finspackel och tilläts torka i fred. Därefter grovt sandpapper och ännu mer damm. Därefter fint sandpapper och, föga förvånansvärt, ännu mer damm. Mina tandläkarraspar finjusterade detaljerna runt tänder, ögon och- näshåla. Det är alltid en skum känsla att faktiskt använda verktyg till det de är menade, men ändå inte alls... Som att använda tandläkarraspen på ett par gipständer i ett plasthuvud. Eller som den gången svärmor bad mig fixa till ett behornat fårkranium hon hittat. En aning liksom hallucinatoriskt att finna sig själv borstandes tänderna på ett avlidet får... Med tandborste och tandkräm...
Ja, ja, sedan var det dags för latexplastiken. I retrospekt inte det jag hade velat använda, men det garanterar att huvudet ifråga håller ihop bättre om och när det får en smäll, och det var ju ändå menat att användas i flera år framåt.
Jag avhöll mig från bomullen i det här fallet, jobbade bara med olika sorters papper istället. Som papier maché, fast med latex istället för tapetklister. Detaljer lades till och justerades, ögonhålor slammades igen, fästpunkter för tänderna lades till, etcetera. När jag kände mig nöjd satte jag igång med målningen. Jag inledde processen med att slabba över rubbet med narvsvärta och "duttade" sedan på ett friskt lager tjockflytande shellack. Alkoholen i shellacken löser upp narvsvärtan. Resultatet gav en obehaglig färg och textur och en ordentligt slemmig look. Värsta stureplan typ.
... Och så var det med det! Alla nöjda och glada.





***

Efter att ha suttit uppe sent och förmodligen slöglott på Discovery Channel fick jag i sinne att göra ett mumifierat huvud. Bort med slem och klägg, in med skeletalt förtorkade anletsdrag. Jag ville väl helt enkelt testa något nytt och tänkte som så att ett kranium med näsa, det kunde väl vara nasty? Processen var i princip exakt densamma som för Yorrick, fast med underkäke, öppen mun, ögonlock och näsa. Mycket mycket mer latexplastik helt enkelt.
Den med skarpa ögon kan ha noterat denna skalle i bakgrunden till min brors semifinal i TV4's Talang 2010. Han köpte loss den av mig innan jag ens var helt klar. Än till denna dag saknar den lilla mumien öron!









***

Nästa huvud tänkte jag skulle bli något för mig nytt när det kommer till befintliga element. Ofta ser man ju, och inte minst i mina egna projekt, en tendens att ta bort läppar till fördel för tänder, ögon för öppna sår och så vidare. Helt enkelt att försöka läskiga till designen i förväg. Detta kan ju gå hur som helt. Det kan bli fullkomligt briljant, á Evil Dead, eller total katastrof á Alchemy Gothic. Ledsen, men jag köper inte den där "aaaargh-jag-är-så-ond-att-jag-ser-elak-ut-i-döden" looken på ett kranium.
Så min tanke, inspirerad av en dos Wayne Barlowe, var att göra ett huvud där det mesta som ska finnas finns, ansiktsuttrycket mer sorgset än elakt, och överlag en större grad av "färskhet" än jag är van vid. Här är en sällsynt bild av "under arbete".



Snyggt, eller hur? Tanken var alltså att huvudet skulle ha fulla läppar, hyfsat klara ögon, kinder, fett och- muskelvävnad samt skinn, men ingen näsa!
Detta för oss även in på ämnet Ögon. Dessa Marty Feldmaneska gluggar är tillverkade enligt samma princip som det halvopaka ögat som synes på det massakrerade zombiehuvudet från Skymning. Principen densamma, men här har vi lite mer förfining att beakta. Ögon såsom dessa göres på följande vis;

* Mät och kontrollera dina egna ögon. Seriöst, gör det. Skaffa en informerad uppfattning. Visst, det här är inte perfekta ögon, vilken ögonläkare som helst kan peka ut dussintals anatomiska fel, men de är fasikens så mycket bättre än en hel del andra som cirkulerar därute. Duger det i DV så duger det i DV. Hornhinnan ska puta ut, och storleken, mine vänner, storleken! Jag kan inte pressa detta faktum hårt nog! Använd fel storlek på dina bollar och det förstör mer av intrycket än en myrslok förstör ett myrbröllop. Sant! Vill du se ett exempel på hur illa det kan bli? Kolla in min förra post om huvuden. Huvudet som menades att vara lättviktigt... Pingpongbollar är på TOK för stora för en normal människa. Vidare så tycks faktiskt EN enda centimeter vara en tämligen normal diameter på irisen.

* Skaffa flirtkulor i representativ storlek för människoögon. Flirtkulor är billiga och formbara. Om ögonen inte måste vara rörliga är de det bästa alternativet jag hittat.

* Skaffa friktions... "pluppar"? Sådana där små ögonlinsliknande saker som vissa individer sätter under prydnadsfat så att de inte ska glida runt på glasbordet. Klara om det skall vara färska ögon, frostade om det skall bli den klassiska zombielooken. Jag använder dylika med en diameter på 10 eller 12 mm.

* Photoshoppa fram egna irisar och skriv ut dem på fotopapper. Lat eller okunnig? Varsågod, jag bjuder.



* Klipp ut dina irisar och smacka på en friktionsplupp.

* Leta rätt på en penna eller ett rör eller något som matchar diametern på din iris/hornhinna.

* Smacka ned detta objekt lite lätt i flirtkulan (lämpligtvis över "toppen", dvs på exakt motsatt sida av hålet) och gör en liten platt fördjupning.

* Tryck in en liten pinne eller en skruv eller något i flirtkulans hål. Tro mig, det kan låta obscent, men det är värt det längre fram.

* Grundmåla ögongloben om du så önskar emedan flirtkulorna är oväntat gråa. Du kan alltid mörka/gula/bloda ned i efterhand, men att ljusa upp går icke.

* Limma fast iris/hornhinnepluppen i fördjupningen du gjort.

* "Spackla" med silikon eller latex eller vad du nu vill använda.

* För en homogen look, doppa upprepade gånger i ditt val av klaryta och låt torka. Detta stärker också ögats struktur.

* Gör inte som jag gjort på exempelbilden och försök måla dit blodkärl med grov pensel och akrylfärg. Jag har i efterhand haft större framgångar med pincett, lim och de tunnaste trådarna utvunna ur röd sytråd eller garn.

* Njut av ett gott dagsverke och ta en promenad med frisk luft och (väääs) solsken.



Ehum.

Nåväl, jag jobbade på med huvudet under ett par veckor till och glömde sedan bort det helt. Det är ännu inte färdigt, sådär en fyra år senare. Hur som haver så hittade jag det nyligen i botten på en flyttkartong i mina föräldrars uthus och tog några uppföljarbilder. Ja, det är mögel. Ja, det stinker.



Tänkte ta med det hem till Stockholm efter nästa besök i Värmland, om jag känner att jag har tid. Vore kul att slutföra det efter all tid. Det framgår inte av bilderna, men det har en hals också... Egentligen bara öron, mer hals, och sedan en tuppjucksladdning av ytbehandling kvar att göra.

Så där har ni det. Så kul kan man ha med billiga plastkranium!



... Så kom ihåg; Sörj för god ventilation, glöm inte att äta/sova och allt dylikt, och är ni elaka mot små djur kommer den här snubben och stirrar på er i sömnen.



God natt!

smink

Det kommer dessvärre att dröja med huvudena, men så får det bli.

I samband med zombieintresset där runt 2000 så började jag också att experimentera så smått med sminkeffekter.
Märk väl att nollbudget alltid varit något jag fått jobba med på ett eller annat sätt emedan jag gick arbetslös rätt länge och helt enkelt inte hade råd med fancy stuff. Detta då inget undantag.
En liten flaska latex, dasspapper, tandkräm, mors kasserade brunkräm och sockerblod var vad jag hade att utgå ifrån för denna ursprungliga effekt. På den tiden visste jag inte ens att saker som dermawax existerade.
Jag lät pensal utvalda bitar av papper med latex. Vad som händer rå är att papperet absorberar ammoniaken och skrynklar ihop sig till en ganska intressant textur. Dessa små bitar limmades sedan fast i ansiktet med mer latex. För "kanter" till såren tog jag mer papper och latex, rullade till långa smala korvar, och fäste runtom. För att jämna ut skarbarna kletade jag in tandkräm som spackel på utsidan av kanterna och lät halvtorka med hårblås under en timme eller så. Utsidan målades sedan över med brunkrämen och insidan med sockerblodet. Kostnad? Oerhört lite. Resultat? Duger i DV.