Monday, May 30, 2011

Apmask

Detta objekt torde ha tillverkats i slutet av 2008. Lite annorlunda för att vara mig- det dryper ju inte av blod och billiga splattereffekter...

Min bror nalkades mig med uppdraget att tillverka en speciell julklapp till sin vän Jeff McBride, en av vår tids större personligheter på magiscenen, likväl en välkänd samlare av masker.
Så en mask skulle det alltså bli, och hur skulle den se ut? Jag fick i princip fria händer, bara den var klar på deadline.

Jag hade sedan tidigare en positiv gipsavgjutning av mitt eget ansikte som jag använt till att göra en avskedspresent till Tony Gahlin då denne skulle flytta till annan ort. Till denne blev det en tolkning av Nyarlathotep i form av den svarte faraonen. Ska se om jag kan hitta bilder någon dag.

Hur som helst, jag tog gipsansiktet och satte igång med att klä in det i plasticin, utan att ha en aning om vad jag egentligen ville göra. Jag skulpterade under några eftermiddagars tid och prövade på en mängd olika varianter innan poletten föll ned. Till slut beslöt jag att göra något vagt Kung Markatta-aktigt och knådade plasticinen till en form jag gillade. Därefter tog jag silkespapper som jag rev i långa remsor och blötlade i en lösning av trälim och vatten, som jag lärt mig av min vän Martin Bofeldt- en makalös maskmakare.
Plasticinansiktet kläddes in helt i denna slemmiga papier maché och fick sedan torka någon dag. Maskgrunden spacklades, slipades och finjusterades tills jag var nöjd och täcktes därefter av flera lager tjock härlig shellack.





Sedan kom målningen. Svarta detaljer och högdagrar i guld, huvudsakligen pålagda med halvtorr pensel. Mer koncentrerad shellack lades i fördjupningar och veck för att få fram ett större djup.
Därefter kunde masken med mycken vånda separeras från plasticingrunden. Det var nära några gånger att jag trodde allt skulle gå åt fanders, men det gick till slut utan allt för mycket våld.
Med en mycket vass nagelsax klippte jag av de överflödiga kanterna, jämnade till vassa partier och öppnade upp ögonen. En tripp till tygaffären senare hade jag någon meter av ett riktigt fluffigt fuskpälstyg att klippa upp och försiktigt limma längs med den kant jag tidigare skulpterat. Så här blev det i slutändan. Jag har hört att McBride blev mycket glad.







... Och här synes då Jeff McBride tillsammans med Eugene Burger och masken!



Som avslutning vill jag bara säga att gipsansiktet jag jobbade på blev totalförstört av plasticinen. Jag mitt ägg hade ju glömt att försegla gipset, och därmed fäste vaxleran på tok för bra!

Tuesday, May 24, 2011

Huvudrätten, del 2

Så! Till slut! Tadaa!
Jag har fått tag på (d.v.s. min kära sambo har letat reda på) resterande gamla bilder som tarvades för detta inlägg- nämligen, gott folk, hur mycket skoj man kan ha med ett så kallat "bucky" kranium!
Att skulptera i polyuretan är kul men svårt när man vill ha en mer kranieaktig effekt på produkten ifråga, om man nu inte råkar vara osteolog, så säg. Jag är då definitivt ingen auktoritet på ämnet ben och kvarlevor så jag föredrar att fuska och utgå från något som spar en jäkla massa tid och huvud(heh)bry. "Bucky skeletons" kallas de plastavgjutningar av kvarlevor som används av medicinestuderande, och sedermera amerikaner som har på tok för mycket fritid inför Halloween. De finns i hur många utföranden som helst, och desto viktigare, i ganska många prisklasser också. Klass 1; då pratar vi museistandard och skyhöga kostnader, men med en realism som i princip bara överträffas av den äkta varan. Inget för mig med andra ord. Klart att jag skulle gilla att jobba med bra grejer för en gångs skull, men att tänka ekonomiskt har liksom bitit sig fast. Jag satsar istället på klass 4; missfärgade, inkompletta, skadade, feltillverkade tolftegenreationsavgjutningar! Med lite flyt kan man finna klass 4 kranium med underkäke för runt en hunka plus frakt. Dessvärre har de nästan alltid skuret calvarium (bleh).
Så för kanske fem sex år sedan beställde jag och bror hem en kartong med fula billiga plastkranium, och nu följer sagan om vad som hände därefter.



En nästan naken Bucky. Har inga andra bilder, men typ så här brukar de se ut. Här hade jag pluggat igen ögonhålor och andra kaviteter med plasticin, med tanke om att göra en egen gjutform. Kranium går alltid åt, och att kunna tillverka dem själv skulle spara stora kostnader i längden. Som synes har den skuret calvarium och ser tämligen förjävlig ut. Plasten är för övrigt förvånansvärt härdig. Ingenting man orkar bearbeta för hand med andra ord.

***

Under andra året i Molkom närmade sig en av dramalärarna mig och frågade om jag månne kunde tänka mig att tillverka en "Yorrick" till dramatvåornas produktion av Hamlet. Givetvis tog jag mig an det. Huvudet ifråga skulle sakna underkäke (toppen! mindre jobb!) och ha legat i jorden i dryga tjugo år. Jag vet nu inte riktigt vad det innebär i och med förmultnelse och blablabla, så jag gissade friskt. Utifrån de filmatiseringar jag sett av Hamlet så är det alltid regnigt och gyttjigt på kyrkogården där stackars Yorrick (jag kände honom väl) ligger. Jag tänkte mig som så att det kunde kanske vara torvmark så att ett organiskt materialbyte kunde ske mellan skalle och jord.
Så jag tog min bucky under armen och gick ned i Fars garage där vinkelslip, bandslip och andra trevliga maskiner kan vara behjälpliga. Jag började med att gnida dess pannben mot bandslipen tills det irriterande calvariumhacket hade planats ut till belåtenhet. Därefter körde jag vinkelslipen in direkt under näshålan och skavade bort hela överkäken. Underkäken var redan bortslängd, såklart.
Då jag kände att jag hade en grund klar att börja arbeta med på riktigt så letade jag rätt på ett övergarnityr i gips (än en gång tack vare härliga svärmor) och drog det mot slipmaskinen tills formen stämde någorlunda överens med Buckys. Efter att ha borstat av mig gipsdamm nog att vitlägga halva Borås förenade jag garnityr med Bucky via stora mängder smält och- superlim. En figursåg och ett par små raspar gjorde processen kort med framtänderna.
Hela baletten täcktes med ett par frodiga lager finspackel och tilläts torka i fred. Därefter grovt sandpapper och ännu mer damm. Därefter fint sandpapper och, föga förvånansvärt, ännu mer damm. Mina tandläkarraspar finjusterade detaljerna runt tänder, ögon och- näshåla. Det är alltid en skum känsla att faktiskt använda verktyg till det de är menade, men ändå inte alls... Som att använda tandläkarraspen på ett par gipständer i ett plasthuvud. Eller som den gången svärmor bad mig fixa till ett behornat fårkranium hon hittat. En aning liksom hallucinatoriskt att finna sig själv borstandes tänderna på ett avlidet får... Med tandborste och tandkräm...
Ja, ja, sedan var det dags för latexplastiken. I retrospekt inte det jag hade velat använda, men det garanterar att huvudet ifråga håller ihop bättre om och när det får en smäll, och det var ju ändå menat att användas i flera år framåt.
Jag avhöll mig från bomullen i det här fallet, jobbade bara med olika sorters papper istället. Som papier maché, fast med latex istället för tapetklister. Detaljer lades till och justerades, ögonhålor slammades igen, fästpunkter för tänderna lades till, etcetera. När jag kände mig nöjd satte jag igång med målningen. Jag inledde processen med att slabba över rubbet med narvsvärta och "duttade" sedan på ett friskt lager tjockflytande shellack. Alkoholen i shellacken löser upp narvsvärtan. Resultatet gav en obehaglig färg och textur och en ordentligt slemmig look. Värsta stureplan typ.
... Och så var det med det! Alla nöjda och glada.





***

Efter att ha suttit uppe sent och förmodligen slöglott på Discovery Channel fick jag i sinne att göra ett mumifierat huvud. Bort med slem och klägg, in med skeletalt förtorkade anletsdrag. Jag ville väl helt enkelt testa något nytt och tänkte som så att ett kranium med näsa, det kunde väl vara nasty? Processen var i princip exakt densamma som för Yorrick, fast med underkäke, öppen mun, ögonlock och näsa. Mycket mycket mer latexplastik helt enkelt.
Den med skarpa ögon kan ha noterat denna skalle i bakgrunden till min brors semifinal i TV4's Talang 2010. Han köpte loss den av mig innan jag ens var helt klar. Än till denna dag saknar den lilla mumien öron!









***

Nästa huvud tänkte jag skulle bli något för mig nytt när det kommer till befintliga element. Ofta ser man ju, och inte minst i mina egna projekt, en tendens att ta bort läppar till fördel för tänder, ögon för öppna sår och så vidare. Helt enkelt att försöka läskiga till designen i förväg. Detta kan ju gå hur som helt. Det kan bli fullkomligt briljant, á Evil Dead, eller total katastrof á Alchemy Gothic. Ledsen, men jag köper inte den där "aaaargh-jag-är-så-ond-att-jag-ser-elak-ut-i-döden" looken på ett kranium.
Så min tanke, inspirerad av en dos Wayne Barlowe, var att göra ett huvud där det mesta som ska finnas finns, ansiktsuttrycket mer sorgset än elakt, och överlag en större grad av "färskhet" än jag är van vid. Här är en sällsynt bild av "under arbete".



Snyggt, eller hur? Tanken var alltså att huvudet skulle ha fulla läppar, hyfsat klara ögon, kinder, fett och- muskelvävnad samt skinn, men ingen näsa!
Detta för oss även in på ämnet Ögon. Dessa Marty Feldmaneska gluggar är tillverkade enligt samma princip som det halvopaka ögat som synes på det massakrerade zombiehuvudet från Skymning. Principen densamma, men här har vi lite mer förfining att beakta. Ögon såsom dessa göres på följande vis;

* Mät och kontrollera dina egna ögon. Seriöst, gör det. Skaffa en informerad uppfattning. Visst, det här är inte perfekta ögon, vilken ögonläkare som helst kan peka ut dussintals anatomiska fel, men de är fasikens så mycket bättre än en hel del andra som cirkulerar därute. Duger det i DV så duger det i DV. Hornhinnan ska puta ut, och storleken, mine vänner, storleken! Jag kan inte pressa detta faktum hårt nog! Använd fel storlek på dina bollar och det förstör mer av intrycket än en myrslok förstör ett myrbröllop. Sant! Vill du se ett exempel på hur illa det kan bli? Kolla in min förra post om huvuden. Huvudet som menades att vara lättviktigt... Pingpongbollar är på TOK för stora för en normal människa. Vidare så tycks faktiskt EN enda centimeter vara en tämligen normal diameter på irisen.

* Skaffa flirtkulor i representativ storlek för människoögon. Flirtkulor är billiga och formbara. Om ögonen inte måste vara rörliga är de det bästa alternativet jag hittat.

* Skaffa friktions... "pluppar"? Sådana där små ögonlinsliknande saker som vissa individer sätter under prydnadsfat så att de inte ska glida runt på glasbordet. Klara om det skall vara färska ögon, frostade om det skall bli den klassiska zombielooken. Jag använder dylika med en diameter på 10 eller 12 mm.

* Photoshoppa fram egna irisar och skriv ut dem på fotopapper. Lat eller okunnig? Varsågod, jag bjuder.



* Klipp ut dina irisar och smacka på en friktionsplupp.

* Leta rätt på en penna eller ett rör eller något som matchar diametern på din iris/hornhinna.

* Smacka ned detta objekt lite lätt i flirtkulan (lämpligtvis över "toppen", dvs på exakt motsatt sida av hålet) och gör en liten platt fördjupning.

* Tryck in en liten pinne eller en skruv eller något i flirtkulans hål. Tro mig, det kan låta obscent, men det är värt det längre fram.

* Grundmåla ögongloben om du så önskar emedan flirtkulorna är oväntat gråa. Du kan alltid mörka/gula/bloda ned i efterhand, men att ljusa upp går icke.

* Limma fast iris/hornhinnepluppen i fördjupningen du gjort.

* "Spackla" med silikon eller latex eller vad du nu vill använda.

* För en homogen look, doppa upprepade gånger i ditt val av klaryta och låt torka. Detta stärker också ögats struktur.

* Gör inte som jag gjort på exempelbilden och försök måla dit blodkärl med grov pensel och akrylfärg. Jag har i efterhand haft större framgångar med pincett, lim och de tunnaste trådarna utvunna ur röd sytråd eller garn.

* Njut av ett gott dagsverke och ta en promenad med frisk luft och (väääs) solsken.



Ehum.

Nåväl, jag jobbade på med huvudet under ett par veckor till och glömde sedan bort det helt. Det är ännu inte färdigt, sådär en fyra år senare. Hur som haver så hittade jag det nyligen i botten på en flyttkartong i mina föräldrars uthus och tog några uppföljarbilder. Ja, det är mögel. Ja, det stinker.



Tänkte ta med det hem till Stockholm efter nästa besök i Värmland, om jag känner att jag har tid. Vore kul att slutföra det efter all tid. Det framgår inte av bilderna, men det har en hals också... Egentligen bara öron, mer hals, och sedan en tuppjucksladdning av ytbehandling kvar att göra.

Så där har ni det. Så kul kan man ha med billiga plastkranium!



... Så kom ihåg; Sörj för god ventilation, glöm inte att äta/sova och allt dylikt, och är ni elaka mot små djur kommer den här snubben och stirrar på er i sömnen.



God natt!

Sunday, May 15, 2011

smink

Det kommer dessvärre att dröja med huvudena, men så får det bli.

I samband med zombieintresset där runt 2000 så började jag också att experimentera så smått med sminkeffekter.
Märk väl att nollbudget alltid varit något jag fått jobba med på ett eller annat sätt emedan jag gick arbetslös rätt länge och helt enkelt inte hade råd med fancy stuff. Detta då inget undantag.
En liten flaska latex, dasspapper, tandkräm, mors kasserade brunkräm och sockerblod var vad jag hade att utgå ifrån för denna ursprungliga effekt. På den tiden visste jag inte ens att saker som dermawax existerade.
Jag lät pensal utvalda bitar av papper med latex. Vad som händer rå är att papperet absorberar ammoniaken och skrynklar ihop sig till en ganska intressant textur. Dessa små bitar limmades sedan fast i ansiktet med mer latex. För "kanter" till såren tog jag mer papper och latex, rullade till långa smala korvar, och fäste runtom. För att jämna ut skarbarna kletade jag in tandkräm som spackel på utsidan av kanterna och lät halvtorka med hårblås under en timme eller så. Utsidan målades sedan över med brunkrämen och insidan med sockerblodet. Kostnad? Oerhört lite. Resultat? Duger i DV.

Saturday, May 14, 2011

Huvudet kan vänta

Lite småbekymmer med att hitta bilderna på resten av skallarna. Tills vidare, håll till godo med denna fantastiska bild på undertecknad inför rollen som "Jonas" i Toni Savelas "Karlstad- Casablanca".

Huvudrätten, del 1

Blandat gammalt mök som dock följer gemensamma nämnaren att det rör sig om polyuretangjutningar.

Ungefär år 2000 började jag så smått intressera mig för att göra film. Mer specifikt- Jag hade en idé om att det vore ballt att spela in (föga förvånande) en zombiefilm. Så jag började filura på hur man skulle gå tillväga, vad som skulle behövas, kriterium som behövde uppfyllas. Märk väl att jag visste inte ett /jota om filmskapande på den tiden. Vad jag kom fram till var att det skulle behövas stora mängder splattriga kroppsdelar och proteser. Hur skulle jag ha råd att anlita någon för det emedan jag inte visste ett smack om filmproduktion och därmed inte skulle kunna få någon budget? Jag fick väl helt enkelt lära mig att bygga skiten själv. Där, i det ögonblicket, började på allvar mitt intresse för attribut, rekvisita och film.

Mitt första experiment, nu med dryga tio år på nacken, var att gjuta av mitt eget huvud. Jag klädde in mitt hår (ja, jag har faktiskt haft hår) i gladpack, smetade in skägget med vaselin och täckte sedan större delen av mitt huvud med gipsbinda. Efter att det härdat någorlunda slet jag av det (det mesta av ögonbrynen hängde med) och "limmade" ihop det med mer gipsbinda. Detta negativa avtryck fylldes sedan med polyuretan (fogskum, för den oinvigde) och fick expandera och sedan härda. Jag vill minnas att mina favoritjeans blev förstörda på kuppen. Skumhelsicket totalförstör alla textilier det kommer i kontakt med.
Gipset kunde sedan rivas av i långa remsor och ett positivt avtryck avslöjades. Jag karvade och skulpterade friskt i det och beslöt efter en stund att helt avlägsna underkäken. Jag lät bygga tänder (jag hade ingen aning om hur tänder såg ut egentligen) av trälim, bomullstops och spackel. Dessa trycktes enkelt in i det porösa skummet. Ögon gjorde jag av en blandning av salt och gips som jag rullade till bollar, målade, och doppade i ungefär femton lager våtrumsklister för att uppnå "djup" och halvgenomskinlighet.
Allting målades sedan med en ganska korkad blandning av färger. Bl.a. så var detta innan jag "uppfunnit" min blod-shellack, så de blodiga partierna var bara gammalt hederligt sockerblod som fick stelna. Jättebra idé. Slutade aldrig någonsin att klibba, och varma dagar kunde det droppa. Har bara en bild tillgänglig, och denna innan ögonen monterats. Pinsamt- sett ur dagens perspektiv, men man måste ju börja någonstans.





***

Något år senare skulle jag tillverka ett liknande huvud fast med det specifika kriteriet att det skulle väga så lite som bara möjligt. Huvudet ifråga var en prototyp för ett litet trick inom scenmagin. Tekniken jag använde var ytterst snarlik det förra, med huvudsakligt undantag att jag använde en avgjutning av mina egna tänder. Min far ställde upp med att få öronen avgjutna. Ögonen gjordes av pingisbollar och redan då kunde jag säga att det såg förjävligt ut. Men, men, vikten var det viktigaste (duh). Totalt vägde denna styggelse ungefär 240 gram.








***

Nästa projekt var ett avslitet ansikte, klart inspirerat från Hellraiser. Tekniken var densamma som tidigare, fast med mer applicerad latexplastik. Tingesten monterades på en bräda och såldes på ebay.





***

Nästa huvud gjorde jag enbart för mitt eget höga nöjes skull. Min rara flickvän ställde upp på att få huvudet inpackat och misshandlat av gipsbindorna och vi hade enorma problem med att få av eländet utan att at med oss ett öra. Jag fortsatte med den sedvanliga ursprungstekniken, men valde denna gång att klä hela spektaklet i latexplastik (dvs bomull och flytande latex). Svärmor är tandläkare och gav mig en kasserad avgjutning i gips från sitt jobb. Skeva, underbara gaddar.
Blod-shellack användes friskt, likväl modellfärger. Ögat var den stora nyheten i detta projekt. Jag hittade på ett sätt att kombinera flirtkulor med friktionspluggar och silikon som för ändamålet såg helt OK ut. Jag kom senare att förfina denna teknik avsevärt. Mer om det i en separat post.
Detta huvud kom att synas under förtexterna i filmen "skymning" (Regi/ manus; Daniel Johansson).







***

Märk väl att denna post spänner sig över 8 - 9 år med polyuretangjutningar.
Detta huvud tillverkades specifikt för min egen regidebut. Filmen ifråga blev en katastrof på alla sätt och vis, men huvudet blev ganska bra.
Jag tog den vanliga vägen och gned in all ansiktsbehåring med stora mängder vaselin, knäppte in en colakapsyl mellan kindtänderna för att hjälpa mig ha öppen mun under avtryckstiden, och satte igång med gipsbindan. Föga anade jag att skärselden väntade.
Detta huvud krävdes vara komplett, inga genvägar med avslitna käkben eller så. Jag klädde in mig hela vägen ned till nyckelbenen med gips.
Jag hade numer rakad skalle, men stubb för ögonblicket. Jag tänkte väl som så att gipset inte borde fastna i det. Jag hade fel.
Just under denna period hade jag också bestämt mig för att odla ut skägget ordentligt, likväl mustachen. Sjukt mycket vaselin borde väl hjälpa? Inte en chans.
... Och bara för att toppa av det hela hade jag stubb på kinder och hals.
Gipset fastnade stenhårt i vartenda hårtsrå! Det tog mig t r e t i m m a r att komma loss ur denna mardröm. Jag grät floder och försökte krossa gipset för att få det att lossna- med resultat att jag nästan blev blind av hur de vassa kanterna runt ögonen trycktes in. Jag försökte böja, bända, kräla, rycka och slita med inget som helst resultat annat än mer vidrig smärta och förnedring. I slutändan var det skalpell in under kanterna och millimeter för millimeter skära loss skiten. Jag förlorade det mesta av både skägg, mustach, ögonbryn och självförtroende i denna process.
Väl ute, med ymniga blödningar i ansiktet, var jag redo att överge hela projektet. Gipsavtrycket liknade mest en gammal söndersliten trasa och jag trodde inte att det skulle gå att använda alls. Dock är jag av naturen ganska envis och satte till slut ned foten. Icke att jag skulle gå miste om min avgjutning efter det helvete jag just upplevt! Jag lyckades med mycket sjå att få ihop det hela igen. Därefter gick allt som på räls. Något äcklig detalj- det mesta av håret på detta huvud är äkta. Det fastnade ju i gipset, och kom sedan att fastna ännu mer i polyuretanet. Så här blev det:







... Och som bonus, en bild från travestin kallad film: Fresrik Gustafsson ses ömsint promenera iväg med Donny Forsberg.



***

Avslutningsvis, en rôten, bränd hand i samma teknik:



Nästa gång; fler huvuden!

Thursday, May 12, 2011

Prettohjärta!

Gammal som gatan skoluppgift.
Kommer inte ihåg riktigt vad det gick ut på, bara att jag vred på kriterierna tills jag kunde göra vad jag ville.
Detta objekt står nu överst på bokhyllan i mina föräldrars gästrum. Dåliga foton, jag vet, men inget av allt detta är ju menat att vara snygga bilder. Strukturen är gjord i trä och modellerades med det sedan länge rivna Montfaucon i åtanke, dvs den gamla avrättningsplatsen i Paris. Sedan utsatte jag den för en mängd olika tekniker för att få fram en intressant textur, däribland brinnande färg och dasspapper. Remember kids, when in doubt- use fire.
Jag fick låna en gipsmodell av ett människohjärta av naturkunskapsläraren och skulpterade därefter. glömde dock ett par kranskärl eller något. Minns inte, bara att det var något som saknades. Basen gjordes i aluminiumfolie och kläddes sedan med latexplastik. Hjärtat lackades sedan med min underbara shellacks-blod-polityr (skall snart lägga upp ett recept) och små stålspikar (ville ha järn, men hade inte tid/råd) slogs in. Hjärtat gjordes med en annan fransk artefakt i åtanke- läste i min barndom i någon bok om voodoo att man funnit, naturligt mumifierat, på en kyrkogård ett kalvhjärta där varje kvadratcentimeter täckts av en spik. Objektet ifråga trodde man härrörda från ett försök till praktisk voodoo, och man hade lyckats datera det till 17oo-någonting.
Hela schabraket är väl en sisådär 60 cm högt, men väger mindre än ett kilo. Jag minns att jag ville göra något som kändes rituellt och hedniskt. Som de fyrkantiga pelarna med kedjor och kroppsdelar i Hellraiser.



fler masker

Ännu mer gammalt.

Dessa i enklast möjliga papier maché. Sitter på väggen i mina föräldrars bibliotek. Detaljer av rostigt järn och sunkiga snören uppgrävda i skogen.

glasspinnar och masker

Mer gammalt bröt!

För några år sedan roade jag mig i min stilla ensamhet med att göra masker av glasspinnar och smältlim. Jag hade inte tålamod med papier maché och inte råd med något annat. Glasspinnar är billigt, likväl smältlim. Nog pladdrat.






Något fågelliknande. Meh. Tung som fan.







Vinjetteringen ger den en aggressivare grisnos än den egentligen har. What-evvah. Hade någon tanke om att göra en serie av djur att använda i någon fabelbaserad pjäs.





Denna är jag fortfarande rätt nöjd med. Jag ville att den skulle se lite träskig och pasticherat voodoo-artad ut. Tycker att det gick igenom rätt bra. Tanken är ju dock att man ska svärta nästippen innan man tar den på sig. Den är dessutom lättviktig och rätt skön. Som att bli kramad i ansiktet.





Jag och Daniel Johansson har många gånger genom åren snackat om att dra ihop en ordentlig liten scifirulle. Vi är ju båda stora star wars, dune och firefly-nördar liksom. Med detta i åtanke gjorde jag följande (ja, det är fortfarande mest smältlim och glasspinnar) mask. Detaljer är cykelventiler, fotoburkar, mynningar från kasserad rakapparat m.m. Solglasögonen jag offrade till ändamålet är inramade av gardinringar och andningsplattan är (tadaa) pärlplatta! Tanken var att den skulle bäras av en i princip helt täckt beduin-aktig utomjording med turban och långa klor.

Jag är ett litet ylle

Bara ett litet experiment jag gjorde för många år sedan. tyvärr ingen storleksreferens, men ansiktet är bara marginellt större än en medelmåttig handflata. Min polare Tony Gahlin lät ställa upp på att dränka in sitt ansikte i alginat varpå jag lät gjuta det positiva avtrycket i mer alginat. Från en exakt kopia av hans ansikte torkade det ihop till detta yttepyttiga nylle där man fortfarande kan se varenda linje och ögonfransplacering. Gud allena vet vart ansiktet är idag. Sådant som händer vid flytt och dylikt. Kanske kan man hitta på något att använda tekniken till någon dag.

kroppsdelar

Mer gammalt bröt. detta torde ha varit sommaren 08 eller 09, jag är osäker på vilket.

Jag fick i uppdrag av min bror Micke Askernäs att tillverka några separata kroppsdelar som han skulle använda i några rutiner (För de som inte vet så är min bror fd. trollkarl, numer renodlad mentalist med bl.a. utmärkelsen Svensk mästare i mentalmagi 2011). Han ville ha:

* Mumifierad hand # 1
* nyligen avskuret öra # 1
* nyligen avskuret finger # 1

Jag tänkte noga på hur jag skulle gå tillväga och följde sedan kapten Picards uppmaning "Make it so."

För att göra handen övertygande skulle jag behöva ett skelett att utgå ifrån. Jag satt i några dagar och jobbade i ståltråd med att böja till alla separata ben och leder med tanken att sedan klä in den färdiga handen i latexplastik. Efter några hundra små stick och skärsår i mina fingrar övergav jag DIY-taktiken och köpte en anatomisk skeletthandmodell från ebay för en hundring.
Utrustad med bomull, dasspapper och flytande latex började jag sålunda att "klä" handen som ursprungligen planerat.

Jag tog små sönderrivna tussar av bomull och papper och doppade i mitt fat med latex och började sedan gnida in benen med klibbet jag åstadkommit. Torka en stund och sedan på med nästa lager. Så höll jag på tills handen fått lite "kött". Sedan fortsatte jag med mindre bitar och större precision för att bygga upp detaljer såsom rynkor på knogarna etc. Naglarna skar jag ut ur locket till en burk med potatissallad och limmade fast med mer latex/bomull. Avslutningsvis patinerades hela åbäket med stora mängder modellfärg och shellack.

Tyvärr har jag varit väldigt dålig genom åren på att att dokumentera processer, så det finns bara den färdiga modellen att titta på.







***

Örat var en ganska enkel process emedan det skulle vara "färskt". Jag minns inte om det var min far eller min flickvän som ställde upp med att få sin hörselgång pluggad med alginat, men någon av dem fick en enkel ram av plasticin lagd runt sitt öra och sedan några dl kall alginatblandning hälld över sig. Den negativa formen arbetades av och fylldes sedan med latex. Detta fick stå och stelna någon dag och sedan rivas isär. Det färdiga örat var svampigt och poröst i ytterliggare någon dag men sedan kunde jag måla det med akrylfärg och min egen shecllackblandning som jag använder till "blod". Begränsad latexplastik lades på där det skulle vara "skuret". På fotografierna är det pudrat med talk för att förhindra att latexen klibbar ihop med sig själv. Detta skall såklart torkas av inför show.





***

Beställningen rörde ett ensamt finger, men jag tänkte som så att -två- sammanhängande fingrar torde vara mer identifierbart på en scen. Denna tanke inspirerad av filmen "Wolf" med Jack Nicholson. Proceduren var densamma som för örat, och naglarna densamma som för mumiehanden. Det är mina egna små handkorvar som porträtteras, dock ej nagelmodellen.





Så det var alltihop. En mumiehand, ett par fingrar och ett öra- i naturlig storlek.